Jag läser en bok just nu, som heter
"född för tidigt, hur går det sen?" Av Karin Stjernqvist.
Irmeli föddes ju två månader för tidigt och även om det har gått bra, så intresserar sånt mig mycket.
Har knappt hunnit läsa halva boken men det är en riktig känsloresa att läsa den. Den beskriver både hur det går för barnen men även hur föräldrarna upplever det och hur de reagerar.
Även fast det har gått snart tre år sen Irmeli föddes, så känns det på nåt sätt så skönt att läsa det för vissa saker är så träffande "precis så va det!!". I vissa avsnitt bränner tårarna bakom ögonlocken för att jag återupplever det som hände oss. Tror nog aldrig att jag kommer ha bearbetat det helt...Å då gick det ändå bra för oss. Hon var ju frisk och fick vara på sjukhus i fem veckor totalt med hemsjukvården inräknat. Efter det har ju allt bara gått hur bra som helst!
Vissa avsnitt jag läser, önskar jag att andra hade läst. Även fast hon var frisk så blev det en otrolig tung resa, särskilt när man hade två barn till hemma. Det är så skönt att någon satt ord på hur jag kände och att det faktiskt inte var något konstigt.
Vissa meningar träffar så hårt...
I boken skriver de små berättelser om ett par som fått sin dotter, extremt mycket förtidigt född. De berättar om när hon föds och direkt förs till neonatal avdelningen. Pappan får följa med och lämna mamman kvar ensam. När läget är stabiliserat och läkaren har pratat med pappan vill han komma tillbaka till förlossningen för att träffa sin fru.
"Hon ligger nu i sängen och gråter stilla. Anders berättar vad han har varit med om och att dottern mår bra, men Maria känner ingen glädje, bara tomhet och rädsla."
Jag glömmer aldrig första natten, när jag låg på intensiven efter akut snittet. Jag låg i en stor, ensam sal. De la mig längst bort närmast fönstret, för att vara snälla tror jag men mig spelade det ingen roll. Jag brydde mig inte om någonting då.
Personalen kom och tittade till mig då och då men jag såg aldrig hur de såg ut för mina ögon var så igen svullna av all vätska och gråt och huvudet sprängde fortfarande av det höga blodtrycket.
Jag låg där i sängen och grät hela natten. Önskade att Risto kunde vara hos mig men samtidigt ville jag att han skulle få sova en stund och sen ta hand om vår dotter.
Glömmer aldrig när solen äntligen steg upp och morgonen kom. Risto och en sköterska kom ner för att hämta mig. Då grät jag ännu mer. Tillsammans åkte vi upp och så rullade de in mig på neonatalen så att jag skulle få hålla Irmeli för första gången, nästan 12 timmar efter att hon fötts...
Efter det blev vi flyttade till ett rum på BB, utan vår bebis. Det var så jobbigt att vara där bland alla lyckliga mammor som vankade runt, släpandes på sina plastbaljor med de normalstora, friska bebisarna i. Dessa bebisar som de satt på sina eget inhandlade bebiskläder och nallar som de köpt under graviditeten. Irmelis nallar fick vi ta in i genomskinliga plastpåsar i början...
"Många mödrar berättar om hur svårt det är att vara kvar på BB, där andra mammor har sina friska barn dygnet runt, kan ha dem nära sig, sköta dem och påbörja amningen. Att inte dela denna gemenskap ger känslor av sorg och utanförskap."
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den tiden men jag tror att det räcker för idag. Ska fortsätta läsa boken och reda ut mina känslor som fortfarande finns kvar.
Hoppas ni orkat läsa!
Puss på Er
