Nu har jag helt kommit av mig. Inlägget som jag skrev (det som försvann) handlade om vardagen och hur jobbigt det känns ibland.
Att på två månader är vi lediga 6 dagar tillsammans hemma. Att jag är så trött på att det är så här. Att jag aldrig kan börja träna, ta en spontan fika hos en kompis eller åka och handla. Egen tid. Å samma sak för R såklart...
Att jag inte tror att alla förstår. Jag har inte folk runt omkring mig.
JAG ÄR ENSAM!! till 21 på kvällarna, ibland senare.
Visst vi har tre familjer (grannar, vänner) som vi umgås med...ibland. Fast jag känner nästan alltid att jag tränger mig på, för det är jag/vi som vill ses. De verkar inte ha samma behov av umgänge. Men de har å andra sidan en stor krets av folk omkring sig. Vi har bara dom, tre familjer....
Min högsta önskan vore att R kom hem till middagen de dagar han jobbar. Att vi kan äta ihop, mysa med barnen, någon av oss kan åka iväg en sväng om vi behöver det och vi kan duscha och natta barnen tillsammans. Det skulle jag önska om jag fick...
Det värsta av allt är, att jag inte är en bra mamma/sambo när jag mår dåligt över de här. Folk gnäller/retas om att jag sitter framför datorn mycket eller "att jag alltid har telefonen klistrad vid örat" So what! det är det sociala umgänge jag har. Jag saknar mina vänner så grymt mycket. De vännerna som står mig nära. Jag har fått nya, helt underbara vänner här med men ingen som står mig nära. Ingen som jag betyder mycket för. Ingen som ser mig som en vän man ringer när man mår dålig.
Härrom kvällen när det kändes allt för jobbigt och R hade kommit hem. Då tog jag bilen och åkte iväg en sväng. Bara för att köra. Tänka/inte tänka. Jag älskar att köra bil. Ensam. Men hur knäppt är inte det? och framförallt dyrt!
Skulle behöva att nån tog tag i mig. Jag kanske har förstorat upp de här? Nån som säger åt mig att det är ok eller att det faktiskt inte är så illa. Att jag ältar för mycket så att det förstoras upp, större än vad det är?! Eller? Jag vet inte....
Vågar inte riktigt gnälla/älta/prata med folk om det längre för jag är rädd att de ska tröttna. Om de inte redan gjort det. Jag vet att man inte bara kan ta och ta, man måste ge också men det är svårt när man inte är på topp. Håller det inom mig istället och sen får min stackars familj lida.
Jag måste till med en förändring. Jag vill vara en bra mamma. Slippa se deras besvikna miner när jag skäller och förmanar. Så här skulle det ju inte vara. De är ju glädjen i mitt liv.
Jag älskar Er, familjen!
(De här blev ett väldigt deppigt inlägg.
Jag är inte så deppig som det låter, bara uppgiven. Så att ni vet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar