Jag orkar inte längre.
Orkar inte vara beroende av andra. Att andra ställer upp när mitt liv skiter sig. Hjälplöshet.
Avskyr att inte ha något val. Att visa allt och alla att jag inte kan ta hand om mitt, mina problem. Jag vill inte vara den som ber om hjälp, jag vill hjälpa.
Önskar att jag hade min familj närmre för att vara beroende av grannar och vänner här, gör att man känner sig mindre. Alla andra löser ju sitt...ingen ber om min hjälp. Om de behöver hjälp så har de sina familjer närmast så utåt sett klarar sig alla andra, utom jag.
Jag är vuxen men kan inte ta hand om mitt.
Jag orkar inte äta, kan inte sova, tårarna tar aldrig slut och barnen har det inte bra. Mamma är ju konstant stressad/ledsen/arg och grinig. Att lösa varje dag är en kamp och jag kan inte reda ut situationen. Jag vet inte vad jag vill, vart jag vill bo, vad jag vill jobba med. Jag vill reda ut, rensa, börja om. Framförallt bli jag igen. De här är inte jag!!
Vet att det finns massor av underbaringar som finns där för mig men ändå känner jag mig ensam...
När ska allt bli bra igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar